Gör om älgförvaltningen!
Sverige är känt som hem åt skogens konung, men nu riskerar älgen att rödlistas.
Skriv under namninsamlingen för en ny och saklig älgförvaltning.
Sverige är känt som hem åt skogens konung, men nu riskerar älgen att rödlistas.
Skriv under namninsamlingen för en ny och saklig älgförvaltning.
Underskrifter: 6,279
Som svensk i allmänhet och jägare i synnerhet blir det alltmer frustrerande att varje år få höra om hur älgstammen stadigt förtvinar. Visst är det jägaren som tar det avgörande beslutet att skjuta eller avstå, och det ligger förstås i jaktens natur att släcka liv — men då i någon sorts balans med naturen.
De senaste årens intensiva älgjakt är emellertid inget jägarkåren själva förespråkat. Det är en jakt pådriven av skogsbolagen med andra intressen än samklang med naturen, där älgen har fått bli syndabock i ett skogsbrukssystem som inte tål en frisk klövviltstam.
Men det är inte så här det behöver vara!
Älgupproret är ett initiativ för att bidra till en konstruktiv debatt och en förändring av den älgförvaltning som visat sig leda till en situation där vårt nationaldjur nu riskerar att rödlistas. Skriv under för att ge älgstammen förutsättningar att återhämta — och bestå — i en ny och modernare förvaltning som tar hänsyn till fler parametrar än betesskador.
En förvaltning där både de som lever av och i skogen tillåts samexistera.
Vi är många, både jägare och icke-jägare, som vill se en förändring. En bra start är att knacka hål på alla fabricerade argument för rådande förvaltning. Här är några sanningar att ta med sig ut till lunchrummen, fikapauserna mellan såtarna eller kanske till ett samtal med en högljudd skogslobbyist eller dåligt påläst politiker.
I Sverige utför vi årligen älgbetesinventering, ÄBIN, för att inventera betesskador på tall. I Norge däremot, används Solbraa-metoden där man istället fokuserar på antalet friska tallar och mängden bete älgen har att tillgå. En helt annan inställning till det påstådda problemet alltså.
Man kan med båda metoderna konstatera att älgstammens storlek och förekomsten av betesskador inte är proportionerlig. En viss minskning av älgstammens storlek ger inte motsvarande minskning skador. Problemet med betesskador tycks ha sin grund också i hur skogarna brukas, något som påverkar tillgången på annan föda som bärris och löv.
En betesinventering ska dessutom enligt vår uppfattning visa antalet obetade stammar och inte en procentsats betade. Ett bestånd med 10% betade tallar kan ha fler obetade stammar än det bestånd som har 5% betade, det beror helt enkelt på hur många stammar som totalt finns i det enskilda beståndet!
https://www.jaktojagare.se/kunskapsartiklar/i-norge-ar-algen-en-resurs/
En viktig födokälla för älgen är bärris, men i och med kalhyggesbruket har bärrisets marktäckning i Sverige halverats söder om Dalälven mellan 1953 och 2012 (siffror saknas för arealen norr om Dalälven).
Med tanke på att avverkningarna ökat sedan dess skulle man kunna anta att det knappast ser bättre ut idag. Och är det ont om bärris äter viltet något annat, t.ex tall.
Ändrade skogsbruksmetoder har stor potential att leda till en återetablering av bärris, framför allt kalhyggesfritt skogsbruk som saknar kalläggning av marken och generellt leder till glesare, mer grovstammiga skogar.
Det har rått granfeber i Sverige i många decennier och det har gett oss monokulturer känsliga för storm, eld, svampangrepp och föga förvånande – granbarkborre.
Idag planteras ofta gran på marker bättre lämpade för löv och tall. Med täta granplantager mörkläggs och försuras marken vilket missgynnar markvegetationen. Sammantaget leder det till en kraftig nedgång av föda för älgen, som vintertid får söka sig till födorikare områden (som tallplanteringar).
Att skogen och dess invånare gynnas av mer naturlik och blandad skog vet vi och forskning visar att det gör privata skogsägares ekonomi också.
Den jägare som var med på 80 och 90-talen vet hur mycket älg det sprang i skogen då. Om dagens sönderskjutna stam är ett så stort hot mot tallen, hur kommer det sig då att man idag kan ströva runt i stamtäta 30-40-åriga tallungskogar? Om tallungskogen på 80-talet överlevde älgboomen borde rimligtvis dagens tallar klara av dagens reducerade betestryck.
I debatten hörs skogsbolag hävda förlorad tillväxt till följd av betesskador men vi har inte sett någon forskning som stödjer påståendet att viltet mumsar i sig såna volymer att det påverkar avverkningsvolymerna negativt. Viltbetning kan ha tidiga effekter på stamkvaliteten (tex när älgen betat toppskottet och plantan skapar ett nytt) men sådana effekter minskar eller försvinner över tid då trädet grovnar och rätar ut området med sin yttre vedmantel.
Det vore rimligare att tala om de skador och den förlust i volymproduktion som röjningar och klumpigt utförda gallringar ger än att fokusera på älgen som skadegörare. Samt prata om den förlorade tillväxten på de granplantor som är planterade på tallmark, där de ofta växer dåligt och är mindre tåliga mot t.ex granbarkborre.
Den nuvarande ekonomiska förlusten vid betesskador behöver vägas mot intäkterna från jakten. Här varierar siffror beroende på plats, men som exempel menar en av Sveriges största skogsägare med egen sågverksindustri att betesskador kostar honom 1 kr per hektar, medan älgjakten i snitt inbringar 60 kr per hektar.
Det finns alltså ekonomiska poänger med att affärsmässigt förhålla sig till älgstammen som en möjlig inkomstkälla i stället för att se den som enbart en kostnad.
https://svenskjakt.se/start/nyhet/undersokning-viltbete-ger-laga-kostnader-skogsagare-och-industri/
Skogsindustrin pratar gärna om älgen som ett hinder för den gröna omställningen men bortser från att ca 75% av all skog som skördas i Sverige blir kortlivade produkter som papper och biobränsle, och att dessa efter bara ett par år avgett sitt kolinnehåll till atmosfären i form av koldioxid.
Skogsindustrin måste sluta problematisera älgen – som trots allt är en naturlig och central del i ett fungerande skogsekosystem – och i stället styra över sin produktion mot ett mer hållbart skogbrukande och mer långlivade produkter än papper, kartong och bränsle.
https://www.natursidan.se/nyheter/svensk-skog-blir-till-75-procent-kortlivade-produkter/
Vi som står bakom älgupproret heter Lars-Göran Nyström och Philip Kullgren. Vi har ingen politisk agenda och finansierar detta själva. Av den anledningen har vi inga medel att sprida den här sidan med mer än våra egna kanaler, så dela gärna!
Vi/våra familjer äger tillsammans ca 350 hektar skog, så det är inte enbart med jägarens utan även skogsägarens ögon vi ser på saken.
Stort tack till Mathias Adolfsson som hjälpt oss med hemsidan, till Caroline Benilton och Olle Nilsson för de vackra bilderna och sist men inte minst: Tack till alla som skrivit på eller engagerar sig på olika vis!
Till vintern är tanken att lämna över underskrifterna till landsbygdsminister Peter Kullgren. (Inte släkt med Philip Kullgren, då hade man ju kunnat ta honom åt sidan vid nästa släktträff).
/LG och Philip
Kontakt: philip.kullgren@student.berghs.se